Normalt på fältskjutningar brukar undertecknad var skjutledare, men denna dag blev det markörskyddet och markering för mig.
Den stora skillnaden att som skjutledare får man träffa folk från när och fjärran, men som markör får man se till så man inte träffas av någon förlupen salva, Just det sistnämna var det gott om denna dag, inte så att vi var i riskzonen. Det jag menar var att någon måste ha haft siktet på närmare 700 än det 510 m som det var på detta mål. Vet från säker källa att siktet även var inställt på knappa 450 av den skytt jag pratade med efter skjutningen.
Vad gör man i markörskyddet då, när man markerat. Jo, mycket snack blir det och denna dag började det redan strax efter åtta på morgonen, för det var då vi åkte ut och skruvade upp målet som var en C50.
Den som jag kamperade ihop med var ingen mindre än Kent Edefuhr från Järna. Han är alltid rapp i k…..n, så det skulle säkert bli en dag att minnas. Det blev det också, då vi hade meningsskillnader redan när vi skulle markera första patrullen. Hur visar man en etta? Jag hade en uppfattning, han en annan och jag fick som vanligt skämmas över min åsikt som var fel. Utöver detta så fungerade det mesta och samarbetet gick som smort. Visst fick jag en del gliringar över att jag var så långsam med klisterlapparna. Det är inte så lätt när man inte är van att hålla reda på två saker samtidigt. Vita och svarta lappar.
Diskussionerna i skyddet rörde sig inte mycket om skytte, utan det var allmänna frågor som vi dryftade. Vi hade även tid innan skjutningen att titta på naturen och hur långt våren kommit.
Vid sidan av vårt mål stod en Tibast i full blom med sina ljusblåa blommor. Tittade man ut över fältet så fans där tranor och ett otal andra fåglar.
Efter nio timmar ute på fältet var allt rivet och klart och det var dags att åka hem.
Det är förklarligt att ungdomarna lyser med sin frånvaro inom fältskyttet.
Själv steg jag upp 06.00 och var hemma igen 17.45. Detta gällde oss som bor i Stockholmstrakten. Tänk då på dem som skall skjuta och kommer från Dalarna för att nämna något ställe. Då räcker det inte med tolv timmar.
Hur många vill utsätta sig för detta i dagens läge när allt skall gå så fort.
Även om det blir långa dagar så kommer i alla fall jag ställa upp nästa gång det blir dags för fältskytte, oavsett om jag blir skjutledare eller markör. Båda sakerna har sin tjusning. Fler inom skyttet borde prova på detta.
Hade jag däremot varit hemma så hade jag säkert legat och trynat i sängen till 10 och sedan hade jag väl fått fara runt med dammsugaren några timmar. Nu slapp jag detta och fick uppleva en underbar lördag i det fria, samt komma hem till ett rent hem.
Segare än en råtta somnade jag 22.00, nöjd och belåten.